Hav och sjö Veikko Kekki

Vatten och hav Veikko Kekki
Updated 2010-05-31

m/s Syliva, m/s Björnön, m/s Hjelmare Kanal, m/s Bayard
m/s Anaris, m/s FFM-Vassijaure, m/s Porjus
s/y Relax, s/y Kaskad II, s/y Veronica

Vatten och hav i mitt liv

* Min stjärntecken är fiskarna.

* Mitt liv till sjöss började vid ~3 veckors ålder då min far och mor tog mig ut i vår öppna träbåt på sjön Päijennes böljor.

* Flytten från Finland till Sverige genomfördes med fartyget Bore III, ett fartyg jag senare fick bekanta mig mer med.

* I Igelfors fanns en badplats bredvid ett vattenfall bara några hundratal meter från vår bosplats. Ån och forsen var naturligtvis förbjudet område för oss barn i tre-femårs åldern. Den halvsjunkna ekan och det strömmande vattnet var dock helt oemotståndligt och mer än en gång fick min mor hämta mig.

* Örebro ligger vid Sveriges fjärde största sjö, Hjälmaren, och familjen ägde under många år en plastbåt med en Terhi utombordsmotor, som användes för fiske-turer på Storhjälmaren av min far och mig.

* Under ledigheterna for familjen ofta till släkten i Finland med de s.k Finlandsbåtarna.

Jag har varit passagerare ombord på varenda en av dessa sedan 1965, både hos Viking Line, Silja Line och Seawind Line, dock inte ombord på alla fartyg hos Tallink eller Birka Cruises.

Ett oförglömlig minne var resan med Bore III mellan Stockholm och Åbo en iskall vinter 1967, då resan tog hela tre dagar(!) mot normala 12 timmar, p g a isförhållandena. Maten ransonerades och delades sedemera ut gratis, hemresan blev med flyg.

* Några somrar i min ungdom jobbade jag som slussvakt vid Slussen i Örebro. Lyft/sänk var 2,5 m (medelvatten), byggd 1888.

* Seglade som "guide" ombord på m/s Syliva ,
m/s Björnön och även m/s Hjelmare Kanal med legendariske kapten Åke Norén under några somrar.
Jag var ju för ung för att arbeta som jungman, även om arbete i stort var detsamma. Turerna var inledningsvis korta turer på Svartån/Hjälmaren, men senare även några år sträckan Örebro - Stockholm genom Sveriges äldsta kanal, Hjälmare Kanal.

* Två somrar seglade jag även ombord på m/s Bayard
i Västerås. Numera heter fartyget m/s Carl Philip och ägs av Strömma Kanalbolaget med hemmahamn i Stockholm.

* 1975 var det dags för att lämna grundskolan. Antagen till gymnasieskolans sociala linje beslöt jag mig dock för att försöka komma ut på havet istället. På våren skrev jag till ett tiotal rederier och erbjöd mina tjänster. Svarsbreven var alla negativa - utom det allra sista, där kallades jag till en anställningsintervju i Stockholm. På darrande ben kom jag en sommardag ut från Gränges Shippings kontor på Birger Jarlsgatan med ett anställningsavtal som befälselev på däck och fast rederianställning!
Min väg mot kapten hade startat.

* Hösten 1975 fick jag på redden utanför Skagen borda mitt första fartyg som yrkesmässig sjöman, m/s Anaris. Denna period var synnerligen lärande.

Resan omfattade bl a Ventspils i Sovjetunionen (som fanns då), Kanada, Venedig i Italien och Koper i Jugoslavien (som även det fanns då) m fl. Anaris var ett bulkfartyg på ca 75 000 ton dödvikt och såldes sedemera till Ryssland.

* Arbetsförhållandena på den tiden var 6 månaders tjänst ombord och 2 månders semester hemma.
Mycket snart fick jag arbeta med vakttjänstgöring på 8-12- vakten, vilket i princip innebär att jag tillsammans med en styrman säkrade fartygets vakthållning och navigation från bryggan (eller dess närhet) mellan kl 08-12 och 20-24 - varje dag. Denna dygnsrytm återfinns än idag i min kropp.

* 1976 var det dags för gå ombord på den till kemikalie-tanker ombyggda m/s FFM-Vassijaure i Santos i Brasilien. En månads resor bland Brasilanska hamnstäder var inte helt fel! Vilka minnen!

Standardturen skulle varit lastning av fosforsyra i Cuatzacoalcos i Mexiko och lossning i Madras i Indien. Fosforsyran används i konstgödsel (och i Coca-Cola!).
Jag fick dock uppleva både Tampa i Florida, Antwerpen och Rotterdam, Bandima i Turkiet, Gibraltar, Quatz i Mexiko liksom Willemstad på Curacao.

Vassijaure var byggd 1955 på Götaverken i Göteborg och var på många sätt ett speciellt fartyg.

* 1977 var det dags för mönstring ombord på bulk-tankfartyget m/s Porjus om 106 600 DWT.
Normal rutt för en oljetanker var Persiska Viken - Europa, en resa som tog ~1,5 månad enkel resa. Lossning vid en terminal i öknen, lossning vid en boj till havs - föga upphetsande. Min tid ombord blev dock mycket annorlunda. Kom ombord på redden utanför Dubai, utgående fullastad med destination... San Franscisco, USA!
Resan över Stilla Havet tog 41 dygn och vi anlände på kvällen den 21 februari. Ett norsk fartyg hade timmarna innan fått vår lossningskaj varför vi fick ankra på
San Fransisco Bay i avvaktan på plats.

Vid vaktavgången vid midnatt bad min styrman mig att hänga med på en bit mat i mässen. Egentligen ville jag bara sova, men efter viss övertalning accepterade jag. Döm om min förvåning när jag kommer ner och möts av ... nästan hela besättningen! Det var min födelsedag! Tårta, presenter och glädje. Ett härligt minne!!!

På grund av problem ombord på normannen blev vi kvar på redden i hela 8 dagar. Landgång dagligen och nattliv i San Fransisco - vilket oljefartygsliv! Totalt 10 dagar!

Härefter en resa till Peru för att hämta malm till Japan.
På överresan till Japan fick vi maskinproblem varför rederiet beodrade oss att gå upp på varv i Japan. Återigen en överraskning för sjömän på oljefartyg!

Det blev 13 dagar på Yura-varvet, Yura, Wakayamaken, Japan! Byn var en liten originell fiskeby där Mitsuis jättevarv var placerat, befolkningen ursprunglig, vänlig och naturlig. Härliga upplevelser för en sjöman (och det var när att jag blev kvar där med min egen Madame Butterfly).

Många upplevelser ombord m/s Porjus blev mycket minnesrika. Föga anade jag att jag drygt 20 år senare åter en gång skulle påverkas mycket positivt av Porjus.

* Hösten 1977 var det dags för bordning av det som blev mitt sista handelsfartyg, ännu en gång m/s FFM-Vassijaure.

Några standardturen Cuatzacoalcos - Madras innan slutet kom för fartyget. Hon hade blivit såld till Taiwan och skulle skrotas. Den sista turen till Taipei på Taiwan var inte munter. Vi fick med skepparens goda minne ta med oss minnen från fartyget, själv fick jag med mig en passare som jag använder än i dag, en finsk nationsflagga (som ett antal år senare vajade på Infanteriets Stridsskolas flaggstång på Kvarn i samband med Finlands självständig-hetsdag) och en gösflagga av S:t Erik (Stockholms stads vapen, en flagga som sätts på gösstången i fören och representerar fartygets hemmahamn).

* Hösten 1978 var det planerat att jag skulle påbörja de treåriga studierna på fartygsbefälsskolan i Stockholm (styrman 2 år + 1 år kapten). Jag hade det första året intjänta genom övertidsarbete ombord och rederiet var villig att låna ut till de andra åren mot att jag tjänstgjorde hos dem.

Mina erfarenheter från sjötiden hade dock gett mig insikt i hur livet kan te sig om man har familj och det var inte en helt uppmuntrande insikt. Rederiet var bra, men rykten fanns.

Jag beslöt mig i mars 1978 för att lämna sjön bakom mig och gick iland utan att ha arbete. Detta beslut ångrar jag inte. Rederiet gick i konkurs hösten 1978 och mina kollegor som hade påbörjat sjöbefälsutbildningen blev av med allt de tjänat in under många år - bittert.
Jag blev aldrig sjökapten.

* Under åren därefter har jag paddlat och ägt canadensare, seglat optimistjolle och trissjolle, paddlat gummibåt och kajaker inom armén, varit ombord på och lånat min fars snipor och annat som flutit.

* Den 14 juli 1988 somnade jag lycklig ombord på min första egna segelbåt, Karlskronaviggen nr 158, s/y Relax.
Inköpt på Dalarö seglades hon hem till Hjälmaren, hon följde med då jag flyttade och fick hemmahamn vid Rosersbersg Slott vid Mälaren. Många härliga seglings-stunder, -minnen och lycklig med äventyr har hon gett mig i Hjälmaren, Mälaren, Stockholms skärgård, på eskadrad med Viggenklubben samt vid seglingar i Ålands- och Åbolands skärgårdar. Relax såldes 1996 och ligger än idag kvar vid Rosersberg hos samma ägare.

* 1996 köpte jag och min dåvarande Vindö 28:an
s/y Kaskad II en skönhet i ljus mahogny med trämast och inombordare. Min kärlek till träbåtar kom i dager.

Hon hann ge mig seglingar både till Åland, Finland och Estland innan hon 1998 såldes till ett yngre par i Åbo som tagit väl hand om henne.

* Åren 1998 - 2005 var jag båtlös. Det var annat som fick prioritet. Mina behov av sjöluft fick tillfredställas genom att jag tillfälligt fick låna båtar av vänner och kollegor. Detta gav mig seglingsupplevelser i Åbolands skärgård, en minnesvärd Medelhavskryssning "grand stile" och segling i norra Vättern. Riktigt tillfreds var jag dock inte.

* 2005 beslöt jag mig för att åter skaffa mig en egen båt.
Efter en del sökande på nätet fann jag henne på Västkusten. Folkbåt nummer 510, s/y Veronica, blev min den 27 juli 2005.

Leveransseglingen genomfördes med hjälp av min bror, startade i Hunnebostrand på Västkusten, gick söderut förbi Göteborg, genom Öresund, runt Skånes kust, norrut över Hanöbukten, Kalmarsund, S.t Anna , Södertäljeleden in i Mälaren, en tur på ~630'. I resan inkluderades motorgång, slösegling, grov sjö, att bli ett sjöräddningsfall, mastbrott, solbränna, motorproblem och en hel del annat.

S/y Veronica är byggd i lärkträ med kölplanka, för och akter i ek, dukat däck på granribb, mast i gran och sitt-brunn i mahogny. Hon är förstärkt med extra spant och undervant - en gedigen båt byggd 1958 på Ryhls varv i Åhus.

Kopplingen ser ut som en tanke - min far, hans bror och min kusin var krigsbarn från Finland i Åhus. Min kusin blev kvar i Skåne och bor sedan några år åter i Åhus.

Som en äkta kärlek behöver hon omvårdnad, lite tillbehör och tillsyn då och då liksom en varlig hand, men i gengäld ger hon mycket i retur; en härlig känsla, en egen doft, lite knirkande och knakande som i alla förhållande, mycket frihet, mycket stöd och mycket glädje. Eftersom hon är året äldre än jag själv vet jag att hon är mogen och att åldern har rätt att ta ut sin rätt, men hennes krämpor är hanterbara. Vintern 2008/2009 fram till mitten av juli pågick större reparationsarbeten som Du kan läsa om på andra sidor.

Seglingssäsongen 2009 blev härlig, men något kort.

Den började dock med sjöresor i Venedig under en förlängd midsommarhelg! Vaparazzos och gondoler var sköna sjöupplevelser.

Sjösättning genomfördes planenligt 2 maj 2010!
I år har får Veronica nytt roder och ny mast.
Båthantverkarna (på Pampas Marina i Solna) ordnar det praktiska, medan försäkingsbolaget Svenska Sjö och jag ordnar det ekonomiska.